tisdag 8 april 2008

Kurvan vänder uppåt igen

Den senaste tiden har jag inte klarat av att leva upp till att vara den mamma som jag egentligen vill vara. Jag har varit lättirriterad, haft för lite tålamod och blivit arg för ofta. Jag älskar mina barn men, ärligt talat, jag har aldrig varit lockad av att ens jobba på dagis och nu lever jag mitt i ett - 24 timmar om dygnet. Jag är så trött på att ha samma konversationer varje dag och framförallt trött på att tjata och motivera när det gäller alla vardagliga grejer som bara måste göras (städa leksaker, borsta tänder, tvätta händer, sitta still på sin stol vid matbordet, ja, listan är lång!).

Men allting går upp och ner och nu börjar det vända uppåt igen. Senaste dagarna har jag känt mig mer harmonisk och lugnare i min inställning till allt. Kanske för att våren har kommit och ljuset återvänt eller kanske helt enkelt för att jag tröttnat på att inte vara den mamma (eller människa) jag vill vara. Det är ju roligare att vara glad! Nu är det nog med onödigt tjat och gnat. Säkerligen bidrog det också att min fina vän A kom i helgen och hade med sig lite nya samtalsämnen!

I dag hade vi en jättemysig promenad hem från dagis, trots den iskalla snålvinden. Stora Tjejen klättrade på dagisgårdens stora bergsknalle och jag inväntade henne medan jag småpratade med Lilltjejen som satt alldeles lugn i vagnen. Jag ropade inte åt Stora Tjejen att skynda sig eller akta sig och jag suckade inte ens åt henne när hon använde berget som rutschkana och åkte raklång ned med nya jackan på. För, faktiskt, vad gör det om kläderna går sönder? Hellre ett barn som känner att barndomen är ett äventyr, eller hur?

Så i stället log jag mot henne och hon sken upp och sa: "Det här var kul!" och satte fart nedför backen, tvärstannade halvvägs och hoppade in bland träden. Trodde att vi inte kunde se henne och kom fram och skrattade så hon kiknade innan hon satte sig på huk och plockade ett par blommor utan stjälk som hon gav mig.

Det gäller nog helt enkelt att fokusera på det ljuvliga och positiva med hela föräldraskapet och det som kommer med det här livet. Allt det tråkiga som måste göras är väl bara att göra utan att lägga så mycket tankekraft på det.

Vad har du som läser det här för förhållningssätt till föräldraskap och livet med små barn? Det vore kul att veta vad andra har för tankar - oavsett om man är mitt uppe i just den livsfasen själv, har det bakom sig, framför sig eller inte kan tänka sig att leva det själv. Berätta!

11 kommentarer:

hem ljuva hem- helena sa...

Det känns som att jag själv skulle ha kunnat skriva det här inlägget!
Känner igen mig i hur man pendlar mellan perioder av tjatig, tråkig mamma och tålmodig, gladare mamma, och det kanske måste få vara så? Men jag önskar ibland att jag lite oftare kunde vara den där tålmodigare, harmoniska mamman som bara ler istället för att bara tjata om att de ska skynda sig, akta sig osv...
Jag tänker ofta att det är tur att de har sin pappa också. Han som busar och leker- varje dag!

Under en vind sa...

Förstår precis hur du känner! Så där kan det kännas i perioder!
Jag har nu hamnat i ett läge med barnen att man börjar bli bekväm! De föddes tätt med knappt 20 månader emellan, nu har de hunnit fylla 7 och snart 6...Allt börjar gå så smidigt så man har nästan glömt det där andra!
Tror att det är viktigt att ta sig lite egen tid, det behöver inte vara så mycket! En promenad med en vän, nån timmas shopping, få vara ifred i badrummet eller vad som...det tankar ny kraft!

Ha det gott, kram!

Zäta sa...

Jag tycker hela livet går upp och ner. Jag tror man är extra labil som mamma också. Man lever så helt med barnen.

Mina barn är 8 och 5 år och jag har i alla fall märkt att det blir bättre och bättre hela tiden.

Grodmamman sa...

Håller med dig helt och hållet! Visst går det upp och ned, dessutom jobbar jag på förskola!
Jag känner nu att jag mer och mer får tid för mig själv och då blir jag en mycket bättre mamma när jag måste vara det. Mina barn är nu 9 och 5 år. Det är en ny tid när man behövs, men samtidigt är skitjobbig. Särskilt för 9-åringen. Men varje tid har sin tjusning och jag skulle inte vilja vara utan dem för allt i världen.
Kram

Karin sa...

Jag tycker du verkar göra det jättebra. Själv har jag bara ett barn men det kan ändå vara jobbigt. Jag tror att det du känner är så vanligt. Skönt att du känner att man kan vända på det också, Kram

Therese sa...

Hej!! Gud vilken underbar blogg du har:)De är första gången jag hittat in till dig.. har precis lagt mina tre små prinsar efter två intesiva dagar själv me dom då min man har varit i sthlm me jobbet.. helt slut alltså.. o så läser man ditt underbara inlägg o tänker yessss jag är inte ensam om att tänka så här.. startar min egna blogg imorrn ahsfamily.blogg.se TACK FÖR EN KANON BRA BLOGG. har fått många sköna skratt:)

Marieiskogen sa...

Tja, det låter som om du vet att du lever.
Ibland tänker jag att det vore bra om man kunde sänka sina krav på barnen men sen kommer jag på att det kan vara bra att kunna ha dom i möblerade rum ibland...
Mina änglar är nu 14 och 15 och jag kan säga att det där gamla säget du vet: "små barn, små bekymmer", det får en helt annan innebörd när man lever med tonåringar. Det är verkligen DÅ som man måste ställa dom där HÖGA kraven. För tonåringar är lata som katten.
Vet att det är svårt, men försök att njuta av de små barnen och låt dom härja, bestäm dig för att välja strider. Vad är verkligen viktigt för dig. Faktiskt så dör man inte av att låta leksaker ligga framme.
Visst låter det bra? Jag önskar att jag verkligen var så klok som det låter...
Och du, visst är det skönt att se när ungarna lever upp och åker kana i nya kläder...
Skitiga barn är lyckliga barn.
Eller hur?

Många hälsningar// M

RANA sa...

Hej du. :-)

Säger som Helena här ovan: jag skulle också ha kunnat skriva det där. Jag har de där tankarna. Och så massor av dåligt samvete för att man inte lyckas vara en varmare, mer tålmodig, lugnare mamma. Den här gången heller.

Får jag bara påminna dig om att vara lite snäll mot dig själv..? Du är ju också bara människa. ;-)

Styrkekramar!
Rana

Elzie sa...

Jo, men det är inte alltid så lätt. Man har rätt att vara trött på sina barn också. Även om det kanske inte "låter" så fint *s*.
Hoppas ni får en bra helg.
Kram Elzie

Anna sa...

Så fint du skrivit! Jag skulle, liksom de flesta andra här, ha kunnat skriva under på precis samma sak. Vi kan inte alltid vara bäst, men det är bra om vi ibland kommer på att vi inte behöver vara så tjatiga, och njuta av nuet litegrann. Tack för ett inspirerande inlägg!

Winnerhorse sa...

Hej Anna,

vilken fin blogg du har. jag förstår hur du känner, jag sitter ibland med mina tre barn8 tcå är stora nu9 och undrar varför jag inte riktigt "håller ända ut".
Men oftast är barnen glada och förnöjsammaändå när man frågar dem vid dagens slut!

En vändning kom i min roll som mamma när jag kom på att jag fick förklara mig. För barnen. Jag började säga; förlåt det där var dumt sagt av mig, jag är egentligen inte sur bara tött, eller hungrig. Det var en ren ahaupplevelse och gav barnen insikt om att även mamma kan vara trött och hungrig och på dåligt humör.

Med vänliga hälsningar

winnerhorse
http://www.winnerhorse.bloggagratis.se